Synpunkter på EU-förslag om kreditvärderingsinstitut och användningen av kreditbetyg
Sammanfattning
Fondbolagens förening är generellt positiv till den föreslagna regleringens syfte att höja kvalitet och transparens vad gäller kreditbetyg.
Förslaget att finansinstitut inte ska få lita blint på externa kreditbetyg är rimligt, men kan komma att innebära praktiska problem om alltför höga krav ställs på företagens egna kreditriskbedömning.
De föreslagna ändringarna i UCITS IV-direktivet och AIFM-direktivet bör inte genomföras.
Bakgrund
Europeiska kommissionen har lagt fram förslag till ändringar i förordningen om kreditvärderingsinstitut (nr 1006/2009) samt i direktiv 2009/65/EG (UCITS IV-direktivet) och direktiv 2011/61/EU (AIFM-direktivet).
Föreningens överväganden
Artikel 5a i förordningen
Föreningen anser att det är rimligt att kräva att finansinstitut inte blint ska förlita sig på kreditbetyg, utan göra en egen kreditriskbedömning. Emellertid kan kravet leda till frågetecken beträffande hur det ska tillämpas i praktiken, dvs. vilka krav som ställs på finansinstitutens egen kreditriskbedömning. Det är t.ex. orimligt att tro att varje finansinstitut självt skulle ha resurser att utföra en motsvarande eller bättre analys än ett kreditvärderingsinstitut som har detta som specialitet. Kreditbetyg måste därför alltjämt få utgöra en viktig del i kreditriskbedömningen. Det kan övervägas om det bör införas någon form av proportionalitet i förhållande till omfattningen på berörd verksamhet. T.ex. kan ett finansinstitut som endast i mindre omfattning investerar i finansiella instrument som innefattar kreditrisk inte rimligtvis förväntas ha resurser för egen kreditriskbedömning som skulle kunna mäta sig med ett kreditvärderingsinstituts.
En mer formell synpunkt på artikelns formulering är följande. De finansinstitut som omfattas av föreslagna artikel 5a finns definierade i artikel 4.1 i förordningen (se ändringen som infördes genom förordning nr 513/2011). Det kan dock konstateras att uppräkningen av institut i föreslagna artikel 5a inte är densamma som återfinns i artikel 4.1. I sistnämnda artikel anges fondföretag enligt UCITS-direktivet och alternativa investeringsfonder enligt AIFM-direktivet, och således inte som i artikel 5a förvaltnings- och investmentbolag respektive förvaltare av alternativa investeringsfonder. Samma uttryck bör användas i båda artiklarna. Det mest korrekta i sammanhanget är att använda begreppen förvaltnings- och investmentbolag samt förvaltare av alternativa investeringsfonder eftersom dessa är juridiska personer (till skillnad från fondföretag och alternativa investeringsfonder som kan vara av kontraktsrättsligt slag och därmed inte själva kan företa rättshandlingar).
Om ändring inte ska föreslås i artikel 4 bör det i artikel 5a i vart fall tas in hänvisning till relevanta direktiv:
Kreditinstitut, värdepappersföretag, försäkringsföretag och återförsäkringsföretag, tjänstepensionsinstitut, förvaltnings- och investmentbolag enligt definitionen i direktiv 2009/65/EG, förvaltare av alternativa investeringsfonder enligt definitionen i direktiv 2011/61/EU och centrala motparter ….
Ändring av UCITS IV-direktivet och AIFM-direktivet
I såväl UCITS IV-direktivet som i AIFM-direktivet finns krav på att fondförvaltare ska ha lämpliga riskhanteringssystem. I tillägg till dessa krav föreslås nu att förvaltare ”framför allt inte uteslutande och slentrianmässigt ska förlita sig på externa kreditbetyg för att bedöma kreditvärdighet hos tillgångarna i fonder”. Kommissionen har i befintliga direktiv bemyndigats att anta delegerade akter om riskhanteringssystemen. Nu föreslås tillägg till dessa bemyndiganden innebärande att ”riskhanteringssystemen ska förhindra att fondförvaltaren uteslutande och slentrianmässigt förlitar sig på externa kreditbetyg för att bedöma kreditvärdighet hos tillgångarna i fonder”.
Föreningen anser att föreslagna ändringar i de båda direktiven inte bör göras.
Fondförvaltare omfattas, såsom andra finansinstitut, redan av skyldigheten i föreslagna artikel 5a i kreditinstitutsförordningen att inte ”uteslutande eller slentrianmässigt förlita sig på kreditbetyg”. Några skäl för att upprepa detta krav i sektorsdirektiven synes inte föreligga. Kravet skulle i så fall behöva upprepas i samtliga sektorsdirektiv och inte enbart i direktiven som rör fondförvaltning. Annars ges intrycket att kravet skulle ha särskild relevans för just fondförvaltare vilket inte kan vara avsikten. Även tilläggen till kommissionens befogenheter ger intrycket av det. Föreningen ifrågasätter vad som i detta hänseende skulle behöva regleras på nivå 2 för fondförvaltare som inte behöver regleras för andra finansinstitut.
Härutöver kan konstateras att redan befintliga bemyndiganden avseende lämpliga riskhanteringssystem ger möjlighet att anta bestämmelser som rör kreditriskbedömning på nivå 2. Någon ändring är således inte påkallad. I övrigt noteras att de föreslagna tilläggen till bemyndigandena uttrycks som handlingsregler och inte som bemyndiganden, vilket synes olämpligt.
Tilläggas kan att de krav på lämpliga riskhanteringssystem som anges på nivå 1 är grundläggande och övergripande samt att de specificeras i omfattande nivå 2-reglering. Det föreslagna tillägget som rör den specifika frågan om användning av kreditbetyg är inte av samma övergripande karaktär och passar därför inte på nivå 1. Kravet på att företagen i sin riskhantering ”framför allt” inte ska förlita sig på kreditbetyg står inte i proportion till allt annat som ingår i en riskhanteringsprocess.
Fondbolagens förening
Helene Wall
chefsjurist
Skriv ut
Tipsa om den här sidan
