Förslag till nya värdepappersföreskrifter med anledning av införandet av Mifid 2 och Mifir (FI Dnr 15-1725)

Fondbolagens förening vill lämna följande synpunkter på Finansinspektionens (FI) förslag till nya och ändrade föreskrifter med anledning av bland annat införandet av det delegerade direktivet till MiFID II.

Generella synpunkter

Fondbolag och AIF-förvaltare omfattas enligt prop. 2016/17:162 av reglerna i lagen om värdepappersmarknaden (LV) och föreskrifter om värdepappersrörelse i två situationer, dels vid finansiell rådgivning inom fondverksamheten respektive verksamheten som förvaltare av alternativa investeringsfonder, dels vid särskilt tillstånd till portföljförvaltning. I dessa avseenden gäller reglerna dock bara i den utsträckning fondbolagen och AIF-förvaltarna ålagts följa dem genom hänvisning. Det handlar om de regler i MiFID II som ersatt regler i MiFID I som fondbolag ska följa i enlighet med UCITS-direktivet. För AIF-förvaltarna hänvisas till de relevanta bestämmelserna från AIFM-direktivet. I FI:s bemyndiganden ingår inte att utvidga detta tillämpningsområde i något avseende.

Fondbolag och AIF-förvaltare kommer därutöver indirekt att beröras av regler i lagen om värdepappersmarknaden eftersom majoriteten av fondbolagen distribuerar sina produkter genom värdepappersinstitut.

I enlighet med propositionen ska de regler som implementerar det delegerade direktivet motsvara reglerna i det delegerade direktivet till MiFID II[1]. Utgångspunkten är alltså att innebörden av reglerna i direktivet ska återspeglas i föreskriften. För att innebörden inte ska förfelas menar föreningen att det är nödvändigt att i så stor utsträckning som möjligt behålla ordningsföljd, syftningar och terminologi i föreskrifterna. I annat fall riskerar viktiga variationer i direktivtextens betydelse att gå förlorade. Samma sak gäller om text läggs till eller tas bort i förhållande till direktivtexterna. Vidare innebär avvikelser från direktivtexten att det uppstår skillnader i regeltillämpningen mellan olika länder inom EU, skillnader som kanske inte avsetts av FI men som får stora effekter på förutsättningarna att gränsöverskrida och konkurrera med företag från andra medlemsländer. Avvikelser skapar även problem vid tolkningen av frågor och svar (Q&A) och riktlinjer från Esma om till exempel innebörden av direktivtexten eller terminologin förändrats. Föreningen ifrågasätter på flera områden FI:s förslag till föreskrifter i dessa avseenden vilket påpekas i detaljsynpunkterna nedan.

Avvikelser, tillägg och förändrad terminologi har alltså stor betydelse för tillämpningen och konsekvenserna av regelverket. Det är därför mycket betydelsefullt att dessa företeelser förklaras i den remisspromemoria som myndigheten tagit fram. Föreningen saknar på ett flertal områden förklaringar till skillnader i förhållande till direktivtexten vilket gör det svårt att följa och utvärdera förslagets konsekvenser. Det är nödvändigt att den beslutspromemoria som myndigheten lägger fram i samband med att reglerna antas noga förklarar alla eventuella avvikelser som myndigheten gör.

Synpunkterna nedan följer samma ordning som föreskrifterna och avser föreskrifts- texten och remisspromemorian parallellt.

Definitioner

I föreskriftens andra kapitel definieras vissa begrepp. Föreningen har särskilt noterat 2 kap 1 § p. 2 – Godkänd penningmarknadsfond. I p. 2 a i föreskriftsförslaget har ”företag” i direktivtexten ersatts med ”institutet” vilket medför att syftningen i regeln blir oklar. ”Företaget” syftar på företag för kollektiva investeringar som nämns i första stycket av paragrafen.  Det är följaktligen företaget för kollektiva investeringar som ska investera endast i högkvalitativa penningmarknadsinstrument inte ”institutet”.  Samma sak gäller för p. 2 b, även där har fondföretag felaktigt ersatts med institut.

I paragrafens sista stycke anges att ett penningmarknadsinstrument ska anses vara av hög kvalitet om ”fondföretaget” eller ”värdepappersinstitutet” gör en egen dokumenterad bedömning. Detta är en avvikelse från direktivtexten som anger att ”förvaltningsbolaget/värdepappersföretaget” ska göra bedömningen. Avvikelsen medför att regelns betydelse förfelas. Det är den som förvaltar fonden som ska göra bedömningen, inte fonden.[2]Förvaltningen kan utföras av ett förvaltningsbolag, ett självförvaltande företag för kollektiva investeringar (vissa SICAV:er) eller av ett ”investment company”.[3]                             

I översättningen av UCITS-direktivet har ”investment company” översatts till ”investeringsbolag”. Olyckligtvis har översättningen av ”investment company” i det delegerade direktivet istället landat i ”värdepappersföretag”. Detta är missvisande eftersom det som avses är det bolag som förvaltar fonden och inte ett värdepappersbolag. En bättre lydelse vid svensk implementering av begreppet ”förvaltningsbolaget/värdepappersföretaget” torde vara ”förvaltnings- eller investeringsbolag”[4] vilket innefattar en bred hänvisning till olika former av förvaltning av en fond som kan bli aktuell. I sista meningen har vidare gjorts en hänvisning till ”fondbolaget” eller ”värdepappersinstitutet” där istället” förvaltning- eller investeringsbolag” bör användas.

Föreningen har även noterat att 2 c) i förslaget anger att en godkänd penningmarknadsfond ska tillhandahålla "likvida medel" vilket står i överensstämmelse med den svenska översättningen av direktivet och den nuvarande skrivningen i 10 kap. 7 § FFFS 2007:16. Den engelska lydelsen är dock "provide liquidity" vilket är ett vidare begrepp som inte i sig utesluter att egendom apporteras ut för att möta en inlösenbegäran. Det kan vara en fördel både för andelsägare och fondförvaltare. Formuleringen borde således vara "tillhandahålla likviditet" istället.

Mot bakgrund av ovanstående resonemang menar föreningen att den föreslagna 2 kap. 1 § 2 bör omformuleras enligt följande:

2. Godkänd penningmarknadsfond: ett företag för kollektiva investeringar som auktoriserats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), eller som omfattas av tillsyn och, i förekommande fall, som auktoriserats av en myndighet enligt nationell lagstiftning i en medlemsstat, och som uppfyller följande villkor:

a) Dess primära investeringsmål ska vara att bevara nettovärdet på institutetsföretagets tillgångar, antingen konstant till pari (exklusive avkastning) eller till värdet av investerarens initiala kapital plus avkastning.

b) För att kunna uppnå det primära investeringsmålet ska institutet företagetenbart investera i högkvalitativa penningmarknadsinstrument med en löptid eller återstående löptid på högst 397 dagar, eller med regelbundna räntejusteringar som överensstämmer med löptiden, och med en vägd genomsnittlig löptid på 60 dagar. Det får även uppnå detta mål genom att som en sidotjänst komplement investera i insättningar hos kreditinstitut.

c) Företaget ska tillhandahålla likvida medel likviditet genom avveckling samma dag eller dagen efter.

Vid tillämpning av första stycket b ska ett penningmarknadsinstrument anses vara av hög kvalitet om fondföretaget eller värdepappersinstitutetförvaltnings- eller investeringsbolaget gör en egen dokumenterad bedömning av penningmarknadsinstrumentets kreditkvalitet som gör att det kan anse att penningmarknadsinstrumentet är av hög kvalitet. Om instrumentet kreditvärderats av ett eller flera kreditvärderingsinstitut som är registrerade hos och övervakas av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten ska fondbolaget eller värdepappersinstitutet förvaltnings- eller investeringsbolaget i sin interna bedömning bland annat ta hänsyn till dessa kreditvärderingar.

Krav på kunskap och kompetens

FI föreslår att regler om kunskap och kompetens införs i kap. 4 i föreskriften för den som lämnar investeringsrådgivning eller information om finansiella instrument, investeringstjänster eller sidotjänster. Regeln återfinns i propositionens föreslagna 8 kap 15 § och ska gälla för fondbolag och AIF-förvaltare med portföljförvaltningstillstånd samt vid fondbolags investeringsrådgivning i enlighet med föreslagna hänvisningar. FI bemyndigas att införa föreskrifter om krav för bedömning av kunskap och kompetens i 8 kap 35 §. Kunskapskrav är inte något nytt för finansiella företag, redan idag finns regler om specifika kunskapskrav. En nyhet är dock att kraven inte enbart gäller för den som lämnar råd till konsumenter. Nytt är också att även informationsgivare ska tillämpa reglerna vilket följer av direktivet och utvecklas i riktlinjer från Esma. Föreningen menar att FI i beslutspromemorian bör utveckla hur Esmas riktlinjer ska beaktas i relation till föreskrifterna. Föreningen anser att FI tydligt bör ange i vilka fall avsteg görs från riktlinjerna och i vilka fall myndigheten avser att tillämpa riktlinjerna. Riktlinjerna specificerar exempelvis vilka informationsgivare som omfattas, det rör sig om den som direkt tillhandahåller information till kunder i samband med att den anställde även tillhandahåller kunden en finansiell tjänst. Remisspromemorian kan dock tolkas som att en bredare grupp informationsgivare ska omfattas av svenska föreskrifter.  Föreningen förutsätter att de informationsgivare som avses är anställda som har som arbetsuppgift att vid direktkontakt med kund ge information om finansiella instrument och/eller investeringstjänster eller sidotjänster.

Föreningen noterar vidare att när det gäller kraven på kunskap och kompetens går FI längre än Esmas riktlinjer på området. Ett exempel är kravet på årligt kunskapstest. Esmas riktlinjer innehåller inte ett sådant uttryckligt krav. Det finns i stället krav på lämplig utbildning vilket kan innefatta examen, prov eller kurser som uppfyller riktlinjerna samt en intern eller extern granskning en gång om åren av den anställdes behov av utveckling och utbildning. Esmas riktlinjer öppnar alltså för olika lösningar som är anpassade efter varje företags förhållanden och förutsättningar, vilket underlättar en proportionerlig hantering.

Det är föreningens uppfattning att FI bör lägga sig på samma nivå som Esma när det gäller personal som endast lämnar information om finansiella instrument eller investeringstjänster. Detta bör gälla åtminstone vid informationsgivning till andra än icke-professionella kunder.

Föreningen vill även framhålla att externt kunskapstest aldrig torde bli aktuellt vad gäller de kunskapskrav som anges i 4 kap 3 § 8 och handlar om värdepappersinstitutets interna riktlinjer, rutiner och system. FI bör förtydliga hur detta kunskapskrav ska kontrolleras.

Anpassningsperioden på sex månader bör räknas från de nya föreskrifternas ikraftträdande. FI bör i sammanhanget beakta att det finns företag som inte ägnar sig åt investeringsrådgivning till konsumenter och därmed inte omfattats av dagens regler på området. Dessa företag kan behöva viss anpassningstid.

Produktstyrning

FI implementerar det delegerade direktivets artikel 9 – 10 i föreskriftens kap. 5. Artikel 9 avser produktstyrningskrav för värdepappersföretag som konstruerar finansiella instrument (producenter) medan artikel 10 avser produktstyrningskrav för distributörer. Fondbolag och AIF-förvaltare med portföljförvaltningstillstånd åläggs genom hänvisning att följa den del av kap. 5 som avser produktstyrningskrav för distributörer.  

FI:s föreskriftsförslag avviker från direktivtexten på flera områden. Föreskriftstexten avviker även från de tolkningar som gjorts av Esma i den konsultation som presenterades före årsskiftet. Att produktstyrningsreglerna tillämpas på samma sätt inom hela EU är av mycket stor betydelse för den gränsöverskridande handeln och föreningen förutsätter att FI stämmer av den tolkning man gör med Esma och övriga tillsynsmyndigheter. Avvikelser riskerar att skapa stora skillnader i förhållande till lagstiftningen i andra medlemsländer.

Bland annat anger direktivtexten att en potentiell målmarknad ska identifieras för varje finansiellt instrument och specificera vilken typ av kund det är avsett för med hänsyn tagen till specifika kriterier. Typ av kund har tolkats som att indelningen inledningsvis ska göras i icke professionell, professionell och jämbördig motpart enligt Esmas konsultation. Denna tolkning tycks delas av flera tillsynsmyndigheter inom EU. Vidare kan 5 kap 5 § tredje meningen i första stycket läsas som att den endast syftar tillbaka på den negativa målmarknaden till skillnad från det delegerade direktivets artikel 9.9 vars andra stycke syftar på målmarknad i generell mening i situationer när ett värdepappersinstitut använder andra institut för distributionen. Föreningen förespråkar en direktivkonform föreskriftstext och föreslår följande alternativa formulering av 5 § som bättre återspeglar direktivet:

5 § Ett värdepappersinstitut ska för varje finansiellt instrument, på en tillräckligt detaljerad nivå, ange den potentiella målmarknaden och specificera vilken typ av kund det en målgrupp av slutkunder som det finansiella instrumentet är avsett för med hänsyn tagen till slutkundernas behov, egenskaper och mål. Institutet ska även specificera identifiera alla kundgrupper som det finansiella instrumentet inte är avsett för med hänsyn till kundgruppens behov, egenskaper och mål. Institutet ska utgå från dess kunskaper om och erfarenheter av det finansiella instrumentet i fråga eller liknande finansiella instrument och de finansiella marknaderna. Om värdepappersinstitutet producerar ett finansiellt instrument tillsammans med ett annat värdepappersinstitut eller ett annat företag enligt 15 §, ska endast en målgrupp specificeras.  

Institutet vars finansiella instrument distribueras av andra värdepappersinstitut ska bedöma typ av kund med hänsyn till kundens behov och egenskaper varvid de ska utgå från kundernas teoretiska utgå från dess kunskaper om, och erfarenheter av det finansiella instrumentet i fråga, om kunden har kunskap och erfarenhet av liknande finansiella instrument, eller av de finansiella marknaderna.

I 6 § listar FI kriterier som ett värdepappersinstitut ska ta hänsyn till när det bedömer en slutkunds behov, egenskaper och mål. Föreningen ifrågasätter att FI infört ett helt nytt kriterium som hänvisar till att bedömningen av behov, egenskaper och mål ska ta hänsyn till slutkundens ”avkastningsmål”. Hänvisning till ”avkastningsmål” saknas såväl i det delegerade direktivet som i MiFID II. Inte heller nämns något sådant kriterium i propositionen. FI har inte förklarat varför begreppet ”avkastningsmål” använts i föreskriftsförslaget men avsikten med 6 § synes vara att implementera artikel 9.11 där det bland annat anges att det finansiella instrumentets ”risk/avkastningsprofil” ska passa målmarknaden. ”Risk/avkastningsprofil” är en term som går att återfinna i flera andra regelverk såsom faktabladsförordningen[5], och Priips förordningen[6]. Det är en vedertagen term i finansiell teori som beskriver förhållandet mellan risk och avkastning och används för att beskriva risk. Begreppet syftar alltså på någonting helt annat än avkastningsmål.

Att kräva att målgruppsanalysen ska innehålla ett kriterium som kategoriserar kunder utifrån vilken avkastning de förväntar sig på det finansiella instrumentet är en missuppfattning av produktstyrningskonceptet. Avkastningsmål kan möjligtvis vara en del av lämplighetsbedömningen vid finansiell rådgivning men den typen av personliga förutsättningar hör inte hemma vid målgruppsanalysen. Förutom att det inte ligger i linje med direktivet skulle det innebära att alla instrument som inte uppnår det avkastningsmål en viss kundgrupp som det sålts till har skulle anses ha sålts till fel grupp kunder vid en uppföljning. Det skulle helt enkelt vid nedåtgående marknader bli omöjligt att leva upp till produktstyrningskraven. Föreningen menar att FI ska ersätta sista punkten i punktlistan i 6 § med ”mål med investeringen” vilket är ett bredare begrepp. I detta kan innefattas exempelvis placeringar inför pension eller placeringar på längre sikt med särskilda hållbarhetskriterier. FI nämner även att målet kan vara att säkra en valutaposition.

Föreningen noterar att FI i remisspromemorian framhåller att det ”inte är möjligt att generellt säga att t.ex. alla typer av värdepappersfonder lämpar sig för alla typer av kunder”. Föreningen har respekt för att detta kan gälla för sådana värdepappersfonder som inte automatiskt kan klassificeras som okomplicerade i enlighet med art. 25.4.a)iv) i MiFID II. Sådana värdepappersfonder förekommer dock, vad föreningen känner till, inte på svensk fondmarknad. Okomplicerade finansiella instrument kan säljas utan föregående passandebedömning och någon förändring av detta förhållande har inte avsetts med de nya reglerna om produktstyrning. Det finns även en kontraheringsplikt för fondbolag att sälja värdepappersfonder till alla kunder. Att begränsa målgruppen till en viss specifik grupp och stänga andra ute genom att ange en negativ målgrupp är därmed inte självklart för en öppen värdepappersfond. Föreningen saknar ett resonemang kring detta i remisspromemorian särskilt som FI enligt promemorian menar att försäljning utanför den negativa målmarknaden inte ska vara möjlig, någonting som alltså inte går att upprätthålla för öppna värdepappersfonder. Föreningen ifrågasätter om detta är en korrekt tolkning av den negativa målmarknaden, av Esmas konsultation framgick en annan tolkning. Föreningen menar att det är mycket betydelsefullt att Sverige inte har en egen tolkning i detta avseende.

Föreningen vill vidare framhålla att vid portföljförvaltning måste det vara möjligt att målgruppsanpassa den portfölj man vill sälja snarare än de instrument som ingår i portföljen. En annan tolkning skulle göra portföljförvaltning omöjlig eftersom portföljförvaltning per definition innebär att portföljförvaltaren fått i uppdrag att göra diskretionära placeringsval för kundens räkning vilka som helhet ska passa kunden. I detta ingår att kombinera olika risknivåer, strategier och placeringsinriktningar. Fondprodukter som säljs enskilt kan vara lämpade för en viss kundgrupp men som byggstenar i en portfölj där flera produkter ingår kan de passa helt andra kategorier av kunder. Föreningen tolkar FI:s förslag som att det är möjligt att vid distribution i samband med portföljförvaltning målgruppsanpassa portföljen snarare än varje enskilt värdepapper.

I produktstyrningskraven för distributörer (20 §) anges, liksom i det delegerade direktivet, att värdepappersinstitut som distribuerar finansiella instrument som producerats av företag som inte omfattas av värdepapperslagstiftningen ska fastställa en målgrupp av slutkunder för det finansiella instrumentet. Information om instrumentet ska inhämtas från producenten. Stöd för det som anges i sista stycket i paragrafen går dock inte att hitta i direktivets artiklar. Möjligen är det sista stycket en uttolkning av skäl 15 i direktivet som anger att värdepappersinstitut som tillhandahåller ”rådgivning” till företag som avser att emittera nya finansiella instrument” ska anses vara producent och tillämpa även kraven för producenter. Härvidlag bör beaktas att skälet 15 uttryckligen endast avser ”rådgivning till företag som avser att emittera nya finansiella instrument”. Den träffar således främst verksamhet som ett fondbolag inte kan få tillstånd för (corporate finance-relaterad rådgivning). Bestämmelsens tredje stycke har alltså ett mycket oklart tillämpningsområde för fondbolag och AIF-förvaltare. För fondbolag och AIF-förvaltare med portföljförvaltningstillstånd och/eller sidotillstånd till finansiell rådgivning skulle FI:s förslag innebära att om t.ex. rådgivningen omfattar instrument som inte producerats av ett värdepappersbolag, exempelvis ett annat fondbolag, skulle fondbolaget i sin rådgivning inte bara anses vara distributör utan även producent. Det skulle alltså innebära en utvidgning av de skyldigheter som följer av lag. Det saknas bemyndigande för en sådan utvidgning. Det är en annan sak att fondbolaget innan råd lämnas ska ha identifierat en målmarknad och en distributionsstrategi. Föreningen menar att 20 § sista stycket måste omformuleras eller strykas.

På s. 23 i promemorian anger FI att funktionen för regelefterlevnad redan idag har till uppgift att utöva regelbunden översyn och att någon särskild regel om produktgodkännandeprocessen inte är nödvändig. Föreningen menar att den generella översyn funktionen för regelefterlevnad gör är riskbaserad och att det kan vara lämpligt att införa en regel som särskilt anger att kontroller ska ske (art. 10.6). Sådana kontroller bör genomföras minst en gång per år.

I 23 § anges att värdepappersinstitut som distribuerar finansiella instrument ska stödja producenters produktöversyner (art. 10.9). Av FI:s promemoria framgår att detta ska ske när det är relevant. Föreningen menar att det redan av paragrafen ska framgå att det bara är när det är relevant som distributören ska stödja produktöversynen.

Föreningen har noterat ett skrivfel i hänvisningen från föreskriften om värdepappersfonder respektive föreskriften om alternativa investeringsfondsförvaltare där hänvisning gjorts till 5 kap 17-26 §§ vilket istället torde vara 5 kap. 17-25 §§.

 

 

 

Skydd av kunders tillgångar

FI skriver i sin remisspromemoria angående 6 kap 11 § att paragrafen innebär att om kunders medel inte placeras i en centralbank ska institutet handla med all vederbörlig skicklighet, omsorg och aktsamhet samt att det i kravet på vederbörlig aktsamhet ingår att se till att kundmedlen diversifieras. Av skäl 12 i kombination med artikel 4.2 torde dock framgå att skyldigheten består i att överväga diversifiering (jfr den engelska versionen av det delegerade direktivet ” consider the need for diversification”).

Ersättningar till och från tredjepart

Det delegerade direktivets regler om incitament föreslås införas i föreskriftens kap. 7. Föreningen förespråkar ett direktivkonformt införande av reglerna i det delegerade direktivet. Detta innebär att de exempel på kvalitetshöjande åtgärder som lämnas i artikel 11.2(a) bör införas i föreskriftstexten. Föreningen menar att exemplen kan införas utan att de betraktas som en uttömmande lista. Eftersom remisspromemorian inte är bindande kan ifrågasättas om direktivet kan anses implementerat om exemplen endast nämns där.

Föreningen menar vidare att hela lydelsen av artikel 11.2.b bör införas i föreskriften vilket förtydligar att ett incitament kan gynna även det mottagande företaget så länge det även ger en påtaglig fördel för kunden.

I remisspromemorian (s. 40 f) tar FI upp bestämmelsen om att oavsett om övriga kriterier är uppfyllda ska en ersättning eller förmån inte anses vara godtagbar om tillhandahållandet av de relevanta tjänsterna till kunderna påverkas eller snedvrids på grund av ersättningen eller förmånen. Enligt FI borde bestämmelsen förhindra väsentligt högre ersättningar eller förmåner för vissa produkter jämfört med andra produkter som institutet tillhandahåller. Bestämmelsen i det delegerade direktivet utesluter emellertid inte att andra åtgärder vidtas för att säkerställa att tillhandahållandet av tjänsten till den berörda kunden inte påverkas eller snedvrids i fall då ersättningarnas eller förmånernas storlek varierar.

Vad beträffar regleringen av analyskonto menar föreningen att 10 § måste formuleras om för att bättre stämma överens med direktivtexten. Mottagen analys kan användas både för att fatta beslut att köpa eller sälja tillgångar men även för beslut att inte göra någonting alls. Orden ”bidrar till de investeringar kunden gör” bör formuleras så att paragrafen överensstämmer med direktivtexten där det framgår att analyskontot kan användas för att betala för investeringsanalys som ”bidrar till bättre investeringsbeslut” (se art. 13.1.b.iv).

I 17 § anges att värdepappersinstitut som använder analyskonto ska redovisa en rad uppgifter på begäran av kund. Paragrafen implementerar artikel 13.2 som dock anger att en ”översikt över de leverantörer som betalats” ska lämnas, d.v.s en sammanfattning. Paragrafen bör formuleras som direktivtexten.

Föreningen vill i detta sammanhang framhålla att det i fondbranschen sedan flera år tillbaka tillämpas en modell med budgeterade analyskostnader som i vissa modeller medger att analys tas emot men betalas först då det står klart att analysen varit till nytta för förvaltningen. Det är en modell som gynnar fondandelsägarna eftersom dessa aldrig behöver betala för analys som inte är till nytta för förvaltningen. Föreningen tolkar reglerna som att även värdepappersbolag kan ta emot analys för att bedöma om den uppfyller kriterierna i art. 13.1.b utan att betala för den i förväg vilket tidigare har godkänts av FI för fondbolag.

Föreskrifter om ändring av föreskrifterna om värdepappersfonder och föreskrifter om förvaltare av alternativa investeringsfonder

I föreskrifter om värdepappersfonder respektive förskrifter om förvaltare av alternativa investeringsfonder har föreslagits förändringar av de hänvisningar som anger vilka regler i värdepappersföreskriften som ska tillämpas av fondbolag och alternativa investeringsfondsförvaltare. FI föreslår här att fondbolag som utför tjänster enligt 7 kap 1 § lagen om värdepappersfonder, dvs portföljförvaltning etc, ska tillämpa bland annat artikel 65 i den delegerade förordningen. Motsvarande hänvisning har gjorts för AIF-förvaltare. Förordningar är direkttillämpliga i medlemsstaterna och ska inte implementeras i nationella bindande regler. Enligt den delegerade förordningen ska en rad artiklar tillämpas av fondbolag och AIF-förvaltare, dock ej artikel 65 (se den delegerade förordningen artikel 1.1).

Det ligger i sakens natur att utformningen av den delegerade förordningen, inklusive artikel 1.1. som anger vilka bestämmelser som gäller för fondbolag och AIF-förvaltare, har skett med vetskap om bestämmelserna på nivå 1 och om vilka delar i MiFID II som gäller för fondbolag och AIF-förvaltare. Att artikel 65 i den delegerade förordningen inte angivits som tillämplig för fondbolag och AIF-förvaltare får antas ha skett mot bakgrund av en tolkning av bestämmelserna på nivå 1.

Artikel 65 handlar om skyldigheter vid portföljförvaltning och mottagande och vidarebefordran av order att agera i kundens bästa intresse. Sådana regler finns idag i värdepappersföreskriftens kap. 19 och ska enligt befintliga hänvisningar tillämpas av fondbolag och AIF-förvaltare med portföljförvaltningstillstånd. Föreningen har dock inte kunnat hitta giltiga bemyndiganden för FI att hänvisa till dessa regler. I UCITS direktivet artikel 6.4 anges vilka regler i MiFID I som ska tillämpas av fondbolag med tillstånd till portföljförvaltning. Enligt denna regel ska artikel 2.2, 12, 13 och 19 i MiFID I tillämpas. Däremot hänvisas inte till artikel 21 i MiFID I som handlar om bästa orderutförande. Därmed har lagstiftaren vid implementeringen av direktiven inte heller gjort några hänvisningar från lagen om värdepappersfonder till lagen om värdepappersmarknadens regler om bästa orderutförande (8 kap. 28-32 §§).

Inte heller har några nya sådana bemyndiganden införts genom det aktuella lagstiftningsärendet. I propositionen anges vilka regler ett fondbolag ska tillämpa i lagen om värdepappersmarknaden. 9 kap 31 – 34 §§ avser bästa orderutförande, och dessa regler ska inte tillämpas av fondbolag med portföljförvaltning enligt hänvisningarna. Följaktligen ligger det inte i FI:s bemyndigande att utfärda föreskrifter i dessa avseenden för fondbolag och det finns risk att FI inte kan åberopa reglerna i sin tillsyn. Föreningen menar att hänvisningarna till artikel 65 i den delegerade förordningen ska utgå. För det fall myndigheten vill gå längre än vad som avsetts i EU-lagstiftningen bör giltiga bemyndiganden först inhämtas.

 

 

Konsekvensanalysen

Föreningen menar att den konsekvensanalys som finns i promemorian inte återspeglar de effekter de aktuella reglerna har på finansiella företag. FI uppskattar exempelvis att den inledande administrativa kostnaden för att ta fram rutiner mm med anledning av produktstyrningsprocessen till 65 000 kr vilket baserar sig på en tidsåtgång på 50 timmar. Det är mycket svårt att förstå hur FI nått fram till detta belopp. Att implementera produktstyrningskonceptet har engagerat ett stort antal personer och genererat långt fler än 50 arbetstimmar. Samma sak gäller de löpande kostnaderna respektive uppföljningskostnaderna. Utöver de arbetstimmar som läggs ned hos instituten tillkommer kostnader för systemstöd.

Föreningen saknar också analys av de avvikelser från direktivtexten som föreslås. Eftersom avvikelser får andra konsekvenser än de som följer av direktivets genomförande bör dessa analyseras särskilt. Det bör härvid noteras att varje avvikelse medför en ökad administrativ börda för t.ex. funktionen för regelefterlevnad då det uppstår oklarheter kring innebörden av avvikelsen jämfört med direktivtexten. Därutöver bör konsekvenser av gold-plating uppmärksammas i en konsekvensanalys.

Övrigt

Av prop. 2016/17:162 framgår enligt föreslagna 3 kap. 2 § LAIF och 8 kap. 2 § LVM att en AIF-förvaltare ska följa vissa bestämmelser vid försäljning och rådgivning av strukturerade insättningar (se också s. 458 i propositionen). Däremot saknas motsvarande hänvisning i föreslagna föreskrifter från 10 kap 1 § i AIF-föreskrifterna till 1 kap. 5 § värdepappersföreskrifterna.

Fondbolagens förening

 

Lena Falk
Biträdande chefjurist

 


[1] Se bland annat prop. 2016/17:162 s. 431 och s. 441

[2] Fondföretag, är benämningen på värdepappersfonder, d.v.s. fonder som auktoriserats i enlighet med UCITS-direktivet (och som är direktkvalificerade enligt första stycket), och hör alltså inte alls hemma i paragrafen.

[3] Se även befintliga riktlinjer 10-049/CESR (se box 2), uppdaterade i enlighet med Esma:s opinion 2014/1103), och art. 2.23 i föreslagna MMF-förordningen. 

[4] Denna översättning har använts i UCITS direktivet.

[5] Se avsnitt 2, art. 8 i kommissionens förordning (EU) nr 583/2010, Basfakta för investerare och villkor som ska uppfyllas när faktablad med basfakta för investerare eller prospekt tillhandahålls på annat varaktigt medium än papper eller på en webbplats.

[6] Se art. 8.3 d i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter).